Här kommer Christers Elfverssons ”Ordföranden har ordet” daterad till den 20 februari 2015.
Gåtan i min förra krönika är löst. Apropå Skandinavien-premiären på John Adams opera A Flowering Tree ville jag att läsarna skulle försöka hitta operaträd. De rätta svaren kommer här:
A) Det är ur en ask, som Siegmund i Valkyrians (Wagner) första akt rycker ut ett svärd i närvaro av sin syster Sieglinde.
B) Hans Sachs monolog i Mästersångarna i Nürnberg handlar om doften av en fläder, eller syrén, som det ibland kallas i svenska versioner av Wagners text.
C) I Puccinis Madame Butterfly är det förstås ett körsbärsträd det handlar om.
D) En kvinna som förvandlas till ett träd förekommer ju även i A Flowering Tree, men där sägs det inte vilket träd det rör sig om. I Richard Strauss Daphne är det däremot helt klart. Daphne förvandlas till ett lagerträd.
E) var en lite klurig, göteborgsvitsig, gåta. Det handlade om Tomas Lind, som på GöteborgsOperan gestaltat bland annat svensk kung (Verdis Gustaf III), spansk tronföljare (Verdis Don Carlos) och romersk kyrkomålare (Cavaradossi i Puccinis Tosca).
F) Skogen som söktes här var Birnams skog i Macbeth (Verdi) som tycks rycka fram mot Macbeth, men det är hans fiender som bär trädgrenar framför sig som kamouflage.
Alla de sökta operorna har getts på GöteborgsOperan: Valkyrian 2004, Mästersångarna i Nürnberg 2010, Madame Butterfly 1995, 1997 och 1999, Daphne (konsertant) 2014 och Macbeth 2008.
De rätta svaren har alltså kommit in. Men vinnaren vill vara anonym. Det är faktiskt en väninna till mig och hon är rädd för att det skall lukta nepotism. Men jag kan försäkra att inga oegentligheter har förekommit. Hon vill inte heller ta emot något pris. Tur för vår förening! Den här gången var nämligen priset generöst: Livstids kostnadsfritt medlemskap i GöteborgsOperans Vänner, livstids premiärabonnemang på allt som ges på GöteborgsOperan, livstids gratis daglig lunch på GöteborgsOperans restaurang och livstids mandat att bestämma GöteborgsOperans repertoar. Samt en månads befrielse från trängselskatt (juli)! Men stort grattis till vinnaren! Det hedrar henne att hon vill vara anonym och det är storsint av henne att avstå från priset.
Dags alltså för en ny gåta! För tredje gången söker jag nu en opera som jag saknat på GöteborgsOperans repertoar. Tidigare gällde det ju Smetanas Brudköpet och Rameaus Platée. Nu söker jag en annan komisk opera. Ledtråden är enkel: Operans hela namn ingår i namnet på en helt annan opera. Denna senare opera har framförts på GöteborgsOperan, men då under ett annat namn än det vanliga. Skicka ditt förslag till lösning direkt till christer.elfverson@telia.com . NÅGOT pris skall det väl bli tal om! Kanske ett glas skumpa i Operabaren?
I min förra krönika gjorde jag reklam för boken Tjugo år av scenkonst, om GöteborgsOperans första tjugo år. Där presenteras tjugo produktioner som ansetts särskilt märkvärdiga eller banbrytande. Det kan inte ha varit lätt att göra detta urval. Själv har jag lika många föreställningar till som gett mig oförglömliga upplevelser från scen och orkesterdike.
Vad sägs till exempel om den så kallade ”Trapptosca” från 1996, som återupptogs i flera repriser de följande åren. Scenbilden var en enorm trappa, som skulle föreställa de tre olika spelplatserna i Rom, men det hela blev oerhört intensivt. Andlöst spännande redan från första början, då publiken liksom sögs av ridån in i handlingen. Men sångarna lär ha klagat på den livsfarliga scenografin. En av toscorna var Nina Stemme, en annan Katarina Dalayman, en tredje Helena Holmberg.
Eller vad sägs om Alban Bergs Wozzeck 1999? En av 1900-talets absolut bästa operor i David Radoks regi, med Edgar Howarth som dirigent och med Marcus Jupither i den krävande titelrollen.
Bland alla musicalerna skulle jag nog särskilt peka på Les Misérables (2000). Den har allt, som det ibland heter i marknadsföringen. Men här stämmer det. Fantastisk musik och övertygande berättelse!
Askungen (Rossini) som nu tas upp igen i maj i nypremiär från 2003 hör också till de verkliga topparna. David Radok regisserade och Giancarlo Andretta dirigerade! När Andretta står på pulten skall man helst sitta på första bänk. Hans dirigerande är en pjäs i pjäsen! Vilken inlevelse!
Ibland kan det vara mycket givande att uppleva en hel opera konsertant. Det finns många att välja på från de gångna tjugo åren, men för mig blev Verdis Attila (2011) en praktfull och dramatisk föreställning med orkester, kör och solister i praktform. Utan scenografi!
Jag är gammalmodig nog att efterlysa fler operetter. Jag njöt i fulla drag av Läderlappen i två olika uppsättningar, Glada änkan, Sköna Helena och Greven av Luxemburg. Finns det inte publik för sådant längre? Csardsfurstinnan? Orfeus i underjorden? Wienerblod?
Till sist vill jag nämna den föreställning, som jag allra helst skulle se och höra i repris: Don Carlos, i Staffan Valdemar Holms avskalade uppsättning 2010. Aldrig har jag upplevt det dramat så intensivt som i den versionen. Aldrig har Don Carlos själv varit mer ungdomligt upprorisk, aldrig har kung Filip blivit mer gripande och aldrig har Ebolis svek känts svartare. Jag såg den faktiskt fyra gånger och den blev bara bättre och bättre. Sista gången var det med ett inhopp av den ungerska mezzon Ildikó Komlósi som Eboli. Den bästa Eboli jag har avverkat! Och det är ganska många! Min enda invändning mot den här uppsättningen var att det inte var den långa versionen, med en inledande akt i Fontainebleau.
Bäst att sluta nu innan jag blir helt hänryckt av minnena! Vi ses väl på Operan?
Den som är road av operafrågesport är förstås särskilt välkommen till ett medlemsmöte måndagen den 23 mars kl 19.00. Då kör jag på begäran en andra omgång av en frågelek om GöteborgsOperans första 20 år. Det är en lekfull tävling med lag som bildas på platsen. Tänk TV:s Doobidoo, men om opera! Ooperaa!