Ordföranden har ordet – sommarkrönika 2016

Gåtan i min förra krönika var nog för svår. Endast fyra svar kom in. Och ingen kunde pricka in alla de sju operor som jag sökte och vilken sångare som var deras gemensamma nämnare? Här kommer de rätta svaren:

I opera A sjunger en italiensk hertig om att kvinnor är mobila (Hertigen av Mantua i Rigoletto), i opera B en kinesisk prins om att ingen sover (Calaf i Turandot), i opera C en italiensk målare om att han älskade livet (Cavaradossi i Tosca), i opera D en spansk tronföljare om att han älskar sin styvmor (titelrollen i Don Carlos), i opera E en svensk kung om att han vill bli spådd klockan tre (Gustaf III i Maskeradbalen), i opera F en spansk soldat om att en blomma kastats till honom (Don José i Carmen) och i opera G en skotsk adelsman om att hans hustru och barn dödats (Macduff i Macbeth).

Det är förstås Tomas Lind, som har gestaltat alla de här sju rollerna på GöteborgsOperan.

Christer Fors hade missat endast en av dem (Don José i Carmen) och han utnämns härmed till vinnare! För SJÄTTE gången, tror jag! Grattis! Blomsterarian ur Carmen får Christer och vi andra höra igen i höst på GöteborgsOperan, nu med Joachim Bäckström som Don José.

Sedan sist har jag varit ute och rört på mig i operavärlden. Jag har sett Salome i Köpenhamn, Medea (Cherubini) i Nice och Rosenkavaljeren på självaste La Scala i Milano. Fina föreställningar alla tre, men jag måste säga att GöteborgsOperan absolut står sig väl i konkurrensen! Glädjande! Men inte överraskande!

Salome i Köpenhamn innebar kärt återseende och återhörande av två bekantskaper från GöteborgsOperan, nämligen Susanne Resmark som Herodias och John Lundgren som Jochanaan. Båda var helt enkelt lysande! Även Ann Petersens Salome och Johnny van Hals Herodes var mycket övertygande. Uppsättningen var våldsam, expressionistisk och förtätad! Jag satt med andan i halsen i 100 minuter! Spektakulär scenografi av Heike Scheele. Allt utspelade sig i vad som såg ut som en bombkrater med en jättekanon i mitten. Skrämmande och vackert på samma gång! Även regin var omtumlande. Stefan Herheim stod för den. Michael Boder dirigerade. Köpenhamnsoperan har ju varit krisdrabbad, med stora nedskärningar och reducerad verksamhet. I denna Salome märktes inte något alls av denna krisstämning. Kanske var det den bästa Salome som jag sett.

Operahuset i Nice är vackert, men lite nerslitet. Och Medea var en för mig helt ny bekantskap. En mestadels angenäm sådan! Den här uppsättningen var dock sceniskt mycket knepig. Burop hördes när ridån gick upp. Ett genomdesignat kontorslandskap av 50-talssnitt men med datorer fick föreställa Korinth i Grekland under sagotid. Jag har sannerligen inget emot moderniseringar och tidlösa stilblandningar, men detta kändes oerhört stiliserat och distanserat! Sångarna verkade inte bekväma med scenografin. Den avslutande eldsvådan blev dock chockartat effektiv! Man trodde att hela operahuset skulle förintas av lågorna!

Musikaliskt var föreställningen av högsta klass. Särskilt tre kvinnor imponerade: Medea själv (sopranen Nicola Beller Carbone), hennes rival Glauke (sopranen Hélène Le Corre) och hennes tjänarinna Néris (Daniela Pini). Höjdpunkten i operan blev faktiskt Néris oerhört vackra mezzoaria, en kärleksförklaring till Medea, som regissören Guy Montavon onödigt plumpt utformade till en lesbisk, men ändå halvhjärtad, strip-tease. Ibland vill man bara blunda. ALLT finns i musiken. Tenoren som gjorde Jason var tyvärr pinsamt tunn, både i röst och karaktär. Men det är ingen stor roll. Orkester och kör klingade utmärkt. Dirigenten Philippe Auguin och sångarna var samtliga för mig helt okända namn.

En märklig sak i Nice var att salongen var bara halvbesatt. Parketten fylldes dock efter pausen av nedflyttad, ”uppgraderad” publik från raderna. Att det var så tomt skyllde vaktmästarna på att det var strejker. T.o.m. taxi strejkade vissa dagar.

Inte ens Rosenkavaljeren på La Scala i Milano var helt invändningsfri. Musikaliskt – förstås, höll jag på att skriva – av absolut toppklass! Zubin Mehta dirigerade 95 orkester-medlemmar i diket och sångarna lät ljuvligt! MEN: Fältmarskalkinnan Krassimira Stoyanova saknade djup i karaktären, Günther Groissböcks Baron Ochs var alldeles för anonym och Sophie Kochs Octavian var – det smärtar mig att säga det – för gammal! Och det handlar egentligen inte om verklig ålder. Jag har sett och hört 50-åringar som agerar ynglingen Octavian på ett mycket mer övertygande sätt. Och framför allt har jag upplevt fältmarskalkinnor, som gripit tag i mig på ett helt annat sätt än La Scalas. Senast var det Malin Byström i Stockholm. Harry Kupfers personregi hade i Milano inte lyckats förmå denna skönsjungande Stoyanova, att plocka fram nyanserna i karaktären.

Men det var nog den vackraste Rosenkavaljeren jag sett (scenografi av Hans Schavernoch). Och detta första besök på La Scala, en födelsedagspresent från mina barn, gav mersmak.

Salome, Medea och Rosenkavaljeren leder mig in på nästa operagåta. De här tre operorna har ju starka, modiga och självständiga KVINNOR i huvudrollerna. Och nu söker jag tre andra kraftkvinnor i lika många operor. Vilka?

A är en egyptisk prinsessa, som blir romersk kejsarinna,
B giftmördar sin svärfar och
C låter sin bror döda modern och styvfadern.

Alla tre operorna har spelats på GöteborgsOperan.
Skicka din lösning direkt till mig: christer.elfverson@telia.com
I sommar ses vi kanske på Läckö den 20 juli, då operavännerna ser ett nyskrivet verk, nämligen Det går an. Spännande!

Göran Gademans kurs Operahistoria under våren blev ju en stor succé. Därför – och med tanke på Operans satsning på svensk opera – ordnar vi en minikurs i höst om Den svenska operahistorien. Med Göran Gademan, förstås. Tre tisdagar: 11/10, 25/10 och 8/11. Den kursen blev preliminärt fullbokad nästan direkt. Vi har upprättat en reservlista för fler hugade deltagare. I nästa medlemsbrev får ni veta mer.
Fortsatt skön sommar!

Vi ses väl?

Christer

Christer Elfversson, ordförande för